Alma Johansson föddes 1880 och dog 1974. Hon var en svensk missionär som i många år arbetade i staden Mush, provinshuvudstad i östra Turkiet. Det var biskopssäte för de kristna armenierna fram till 1915, då det osmanska folkmordet på armenierna begicks, då ca 1,5 miljoner armenier dödades och ungefär lika många greker fördrevs. (Man kan läsa om det armeniska folkmordet på Forum för Levande Historia).
Hon arbetade på ett tyskt barnhem för föräldralösa armenier och när förföljelserna mot de kristna minoriteterna i det Osmanska riket ökade vid utbrottet av första världskriget 1914, blev Alma vittne till många av dess grymheter.
I skriften ”Ett folk i landsflykt” berättade hon om sina upplevelser. Tyska och amerikanska diplomater fick också höra hennes vittnesmål, som publicerade uppgifterna. Hon berättade hur alla barnen av en hög officer begärts utlämnade och hur de sedan förts till en byggnad utanför staden och sedan mördats. Hon fick också se hur kvinnor tog gift för att inte hamna i turkarnas händer, hur soldater förde blodiga och sårade kvinnor och barn genom staden medan andra soldater sköt mot dem för att skrämmas och när de sedan sårade föll ned på marken, slog soldaterna dem med bösskolven. Hon kunde aldrig glömma den synen och att hon inte kunde göra något för dem.
Alma Johansson skriver: ”Armenierna och grekerna, bliva nu systematiskt utrotade, dödade eller jagade från sina hem för att spridas i mindre grupper till långt avlägsna turkiska trakter, där det gives dem att välja mellan att övergå till Islam eller dö för svärd eller av svält.”
1923 flyttade Johansson till Salonika (eller Thessaloniki, andra största stad i Grekland) och startade en fabrik för mer än 200 armeniska flyktingkvinnor. Hon startade också ett armeniskt dagis och en skola i Charilaos (Grekland).
Den 24 april 2005, på 90-årsdagen av det armeniska folkmordet, besökte svenskarmenierna Alma Johanssons grav på Skogskyrkogården i Enskede för att hålla en minnesstund och för att hedra hennes insatser.
Skrivet på hennes gravsten: ”Missionären bland armenierna”
Utgivna skrifter:
Ett folk i landsflykt: Ett år ur armeniernas historia, Alma Johansson (1930, faksimiluppl. 1979)
Armeniskt flyktingliv, Alma Johansson (kvinnliga Missions Arbetare, Stockholm, 1931)
Källor: sv.wikipedia och eng.wikipedia
Ett utdrag ur boken Ett folk i landsflykt:
”På våren började vi höras talas om deportationerna från olika platser, men vi visste ej vad det egentligen betydde…I början av juni kommo 20 000 man från Konstantinopel-armén till Much och vägarna till byarna spärrades. En del av den manliga befolkningen var klok nog att i små grupper fly över Sassunbergen till Ryssland, ty vid föregående massakrer hade det huvudsakligen varit männen man sökte…Sent en lördagsafton började en häftig beskjutning. Det var den sista gruppen av armenier som sökte fly men blivit upptäckta…
På Söndagseftermiddagen blevo de ledande armenierna uppkallade till guvernören och meddelades dem, att de om tre dagar skulle skickas därifrån. De fingo taga sin familj med sig, om de ville, men allt vad de ägde, löst och fast, hörde regeringen till. Armenierna förstodo att detta betydde döden, och de kommo överens om att ej lämna sina hus, utan dö tillsammans med de sina. Nästa morgon kl 5 hördes först ett par skott, och så började kanonerna att dundra. Nu blev det ett öronbedövande skjutande. Det var ej bara soldater som voro beväpnade, utan alla turkar, även halvvuxna pojkar. I tre dagar och nätter fortsatte de skjutandet oavbrutet. Ett litet skydd för oss var att våra hus lågo i den turkiska husraden…
Från våra fönster kunde vi se det mesta av vad som försiggicks. Armenierna gingo ej ut, de förhöllo sig alldeles stilla, och det var först när soldaterna trängde in i de sönderskjutna husen, som de sökte att värja sig så länge som möjligt. Många kvinnor togo in gift för att ej levande falla i turkarnas händer. Följande dag sågo vi soldaterna föra grupper av kvinnor och barn genom staden, blodiga, sårade. Medan de gingo sköto andra soldater på dem, för att skrämma dem antar jag, ty jag såg hur soldaterna skrattade åt dem. När så den ena efter den andra föll ned sårad, var en soldat genast färdig att slå till med med bösskolven. Aldrig kan jag glömma den den synen. Och inget kunde man göra för dem! För deras skull som tagit tillflykt i vårat hem, vågade vi ej draga uppmärksamhet till oss…
På natten började turkarna bränna här och där, några hus nära barnhemmet voro redan antända…Hett var det att ha fönstren stängda, men öppnade man dem så blev det outhärdligt med lukten av brinnande lik. Att ingen av oss blev skjuten inne i huset var ett under. Vårat hus hade flera små fönstergluggar under taket, genom vilka grannarna från deras tak kunde se in till oss, och hur många gånger hände det ej, när jag gick förbi ett sådant fönster, att ett skott just avlossades mot mig. Men aldrig fick det träffa…
På fjärde dagen kom åter kommendanten med en stor skara soldater och slog in porten till barnhemmet. Jag skyndade dit. Han läste upp en skrivelse från regeringen, att alla som funnos i barnhemmet, lärarinnor, lärare och pastorn inberäknade, måste utlämnas. Alla armenier skulle skickas till Mesopotanien…Efter ett par dagar fingo vi besök av vår bagare. Han var bland dem som de sista veckorna måste arbeta för regeringen. Nu fingo vi höra de senaste underrättelserna, som kommo stötvis mellan mannens snyftningar. Han hade sett våran pastor, läraren Markar och våran apotekare Ruben ledas ut bundna tillsammans för att skjutas. Ett par dagar efteråt talade en turk om för oss, att deras lik ännu lågo kvar…
Bagaren berättade vidare att bagarna och mjölnarna, som ej fått besöka sina hem de sista veckorna, hade fått tillåtelse att gå och se efter om deras familjer befunno sig bland de tagna kvinnorna och barnen. Om de så var, skulle dessa frigivas. Flera av dessa män fingo nu veta att deras familjer voro döda, men med den givna tillåtelsen ville de söka rädda så många som möjligt. Bland kvinnorna funnos ju flera vilkas män voro dödade, och nu gjorde bagarna och mjölnarna anspråk på dessa kvinnor som ”min hustru, mor, syster” o s v. På så sätt fingo dessa med ens mycket stora familjer. De övriga, några 100-tals människor, blevo dels ”levande begravda” i stora gropar utanför staden, dels införda i ett hus och innebrända. Bland dessa alla våra. Jag tyckte jag orka ej höra mera.”
(Källa: Passagens debattforum, sök på Alma Johansson)
